Obegripligt

Flera gånger om dagen är jag på väg att ringa lilla pappa för att bara prata som jag brukar....samtidigt så intalar jag mig att det går inte eftersom pappa inte är med oss längre =(.....jag vill vakna & nypa mig armen & ringa pappa & få ett svar, det känns fortfarande obegripligt att jag aldrig mer kan få höra pappas röst i nutid, även om jag väl kan höra honom inom mig när jag tänker på honom, det gör ont, det finns så mycket jag aldrig hann säga & så mycket han inte kommer få se, jag hoppas verkligen & tror att pappa är med oss & både ser & hör allt som sker, ibland känns det så & andra dagar tvivlar jag & känner mig bara dum =(.....Det gäller att jag håller mig sysselsatt så jag inte hinner med att sitta & tänka för mycket då gör det inte lika ont, sedan skäms jag för mig själv för att jag inte ägnat pappa så mycket tanke ist som jag kanske borde ha gjort under en dag, fast jag egentligen tänker på honom hela tiden....svårt att förklara känslan....vissa stunder känner jag mig ensammast & minst på jorden, fast jag har min underbara familj, släkt & vänner....Tänk vad Mycket lite Tid är värt, tid som man aldrig någonsin kan få tillbaka hur mycket man än önskar...

Jag sitter & skriver ned adresser på kuvert till tackkort för pappas begravning, egentligen vill jag inte alls, men ja måste ju någon gång & det skulle egentligen ha gjorts för länge sedan, men det har bara inte blivit av....